Pekingplattformen

Pekingplattformen är ett tilläggsdokument till FN:s Kvinnokonvention som tillkom under FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing år 1995 där 189 länder var representerade.

Mötet i Beijing ledde till Beijing Platform for Action eller Pekingplattformen. På konferensen enades man om 12 områden som FN:s medlemsstater bör arbeta aktivt för att påskynda jämställdhetsarbetet världen över. Plattformen är formulerad som en handlingsplan och jämställda villkor ska uppnås genom jämställdhetsintegrering (gender mainstreaming) i kombination med särskilda satsningar.

Pekingplattformen säger att det för att uppnå FN:s övergripande mål om jämställdhet, utveckling och fred krävs långsiktiga mål och åtgärder för att förbättra kvinnors villkor.

Det tolv kritiska områden som lyfts fram i plattformen är:

Kvinnor och fattigdom (tex kvinnors bristande tillgång och kontroll över kapital och resurser, samt att statistik kring fattigdom sällan är uppdelad efter kön)
Kvinnors rätt till undervisning och utbildning (lika rätt till utbildning men också utveckla undervisningen så att den inte är könsdiskriminerande)
Kvinnor och hälsa (mycket kontroversiellt när det kommer till sexuell läggning, abortfrågan och rätten att bestämma över sin sexualitet)
Våld mot kvinnor (förutom lagstiftning, rättshjälp och skydd nämns här också förebyggande rådgivning och rehabilitering för de män som utövar våld och ett ökat medvetande bland alla medborgare, inte minst hos män och pojkar)
Kvinnor i väpnande konflikter (här lyfts kvinnors särskilda utsatt het i konflikter fram, men också att kvinnors deltagande i konfliktlösning på beslutsnivå ska ökas)
Kvinnor och ekonomisk makt (här lyfts kvinnors obetalda arbete och vikten av ett delat familjeansvar mellan kvinnor och män, lågt kvinnligt deltagande i ekonomiskt beslutsfattande, en könsuppdelning och värdediskriminering på arbetsmarknaden och diskriminering på arbetsplatsen.
Strategier för jämställdhet måste också införlivas i den privata sektorn)
Kvinnor och beslutsfattande (handlar om tillgång till och fullt deltagande i maktstrukturer, tex kan artikel 4 om kvotering i Kvinnokonventionen användas som en tillfällig åtgärd)
Organisering av jämställdhetsarbete på nationell nivå (här nämns både jämställdhetsintegrering och särskilda satsningar som metod, liksom könsuppdelad statistik och mätning av kvinnors resp mäns obetalda arbete)
Kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna (tillämpning av internationella avtal, nationell lagstiftning, medvetandegöra kvinnor om sina rättigheter, män och pojkar måste aktivt engageras för att förverkliga kvinnors rättigheter)
Kvinnor och medier (öka både tillgång till och deltagande i, samt att kvinnor framställs som subjekt)
Kvinnor och miljö (införa jämställdhetsperspektiv i policies och program med inriktning på hållbar utveckling, kvinnligt deltagande i beslutsfattande i miljöfrågor)
Flickors situation (avskaffa diskriminering när det gäller arvsrätt, utbildning, hälsovård och tillgång till mat. Motverka kulturella attityder och sedvänjor som tex könsstympning och barnamord på flickor)

Pekingplattformen följs upp på Kvinnokommissionens (CSW) årliga möten i New York. Varje år belyses ett par teman med koppling till de tolv kritiska områdena. Målen i plattformen sattes på fem års sikt och skulle alltså vara uppnådda år 2000. Detta har dock inte skett och både tio och femton år efter konferensen i Beijing har mer omfattande uppföljningar av implementeringen skett.