Orange Week 2022 - våldsutsatt berättar

Av anonym författare, baserat på egna upplevelser.

Nian var inne på sina sista veckor och jag bara längtade efter gymnasiet. Under högstadiet hade jag fått vänner för livet, som jag kunde skratta, prata och få stöd av kravlöst. Jag pluggade hårt under åttan och nian och hade stora planer för att framtiden. Det kändes som att hela världen låg framför mina fötter. Mina syskon och jag hade en otroligt fin relation och var väldigt nära varandra och jag kände mig trygg hemma. 

Det var också precis då, några dagar efter min 16 årsdag, som jag träffade “Tom”. Vi möttes genom en gemensam sport en solig dag i juni och fick snabbt kontakt. Tom var några år äldre än mig och hade skaffat en egen lägenhet. Jag minns att jag tyckte det var häftigt att han, som dessutom var så fin och charmig, ville prata med mig! Så fort vi fått kontakt på sociala medier började vi prata. Meddelanden gick till samtal som kunde vara i flera timmar. Jag minns väl något av det första Tom sa till mig som fick mig att falla för honom; nämligen att varken han eller jag hörde hemma på platsen där vi bodde. Det var han och jag mot alla andra. Vi var menade för varandra. 

Jag sov över hos honom första gången och han bjöd mig på frukost, han kunde köpa och laga vad jag än önskade mig. Jag fick blommor och han uppmuntrade mina intressen. Jag blev behandlad som om jag var mer än bara en människa - nästan som en gud. Och det var helt fantastiskt att bli behandlad på det sättet - så beundrad och älskad. 

Jag hade under högstadiet jobbat mycket med mig själv. Tränat, skrivit mycket i syfte att lära känna mig själv, tagit hand om min kost och mina sömnvanor. Plötsligt fanns det inte tid för det längre. Tom ville att vi skulle umgås hela tiden - och det gjorde vi. Han överöste mig i komplimanger, omtänksamma handlingar och fick mig att känna mig så sedd och utvald. Fylld av allt lyckorus och i brist på kunskap eller tidigare erfarenhet kunde jag därför inte förstå vart den konstiga magkänslan kom ifrån. Det var som att jag tappat balansen och mitt orienteringssinne. 

I en av mina gamla mobilanteckningar hittade jag texten ”det var som att mitt hjärta och min magkänsla pratar två olika språk, det är omöjligt att förstå va dem försöker säga”. 

Det liv jag tidigare hade känt till och tillhört var plötsligt borta och jag kunde inte komma loss. Eftersom han mådde så pass psykiskt dåligt och vid ett flertal gånger hotade att ta livet av sig kände jag snabbt ett stort ansvar för att han skulle vara lycklig. Det ledde till att jag spenderade alltmer tid hos honom och tillslut flyttade jag in hos honom till mina syskon, vänners och föräldrars stora skräck. Mina vänner var inte välkomna att hälsa på. Det skulle jag lova honom att aldrig bryta.

Den första sommaren var kantad av olika former av våld. I efterhand kan jag se att det var det det handlade om, men det var omöjligt att se eller förstå det då. Hade någon annan människa någonsin varit med om det som hände mig? Jag kände att han drev mig till vansinnets spets. Jag stod som inlåst i ett rum där alla dörrar runt mig var låsta från utsidan, och oavsett vilken dörr jag skulle försöka öppna hade konsekvensen av valet slagit tillbaka negativt mot mig eller min familj. 

Han kunde väcka mig mitt i natten genom att hålla för min näsa och mun så jag inte fick luft. Han förbjöd mig ibland från att dricka vatten, en gång över ett helt dygn. Han var så pass övertygande och hotfull att jag inte vågade, trots att huvudet bultade och trots att jag hade chans när han inte såg. Kontrollen han hade över mitt liv styrde även stunderna när han inte var där. Hela tiden kändes det som att han skulle syna att jag “ljög” för honom. När jag väl fick dricka vatten skrattade han åt mig och sa att “jag skämtade ju bara, hur kan du vara så korkad att du gick på det?!”. Jag utsattes för grova stresspåslag dagligen. Helt plötsligt kunde han få för sig att göra något eller åka någonstans och jag var tvungen att följa med, oavsett om jag var i skolan eller om klockan var två på natten. Det fanns inga gränser. Det kunde handla om minuter eller till och med sekunder ibland. Var jag inte snabb nog eller inte ville följa med blev han väldigt arg. Ögon som jag aldrig hade sett förut. Jag hann inte andas mer. 

Han förödmjukade mig på olika sätt som jag idag ser på som rena våldshandlingar. Bland annat genom att försöka kasta ut mig ur lägenheten utan kläder, låsa ute mig och kalla mig en jävla hora framför sina föräldrar och vänner. Jag kände såklart att det inte var rätt, men jag visste inte hur det skulle gå att lämna. När jag försökte göra slut med honom försökte han ta livet av sig. Jag var ensam. Alla mina andra relationer var avskurna. Alla mina tankar styrdes av honom. Och jag var inte värd någonting utan honom. 

Alla mina konton på mobilen krävde han tillgång till. Han såg också till att det var han som hade mina bankkort. Han tvingade mig att be mina föräldrar om pengar för att han sedan skulle kunna spendera dem. Jag är inte arg på mina föräldrar och har aldrig varit. Det var omöjligt för dem att nå fram till mig och deras stöd under tiden hjälpte faktiskt min situation. Många saker känns i efterhand absurt att vi alla behövde ställa upp på pågrund av honom, men det såg också till att värja mig från ännu mer ilska och våld. 

Vi var tillsammans ett år, han och jag. Sedan dagen jag äntligen lyckades lämna honom har jag ofta tänkt tillbaka på dagen vi träffades som dagen jag dog. Så många gånger som jag sörjt och begravt det barn jag var när vi träffades. Den lyckliga och levande unga tjejen. 

Det har krävts år av olika former av terapi för att gå vidare från allt det psykiska, fysiska och sexuella våld som Tom utövade mot mig. Han slog hål i delar av mig som kanske aldrig läker. Men en stor del av läkandet har varit att prata med andra som varit med om samma sak som hände mig, därför att det var så svårt att förklara för någon som inte varit med om det själv. Hur kunde jag låta alla dessa saker hända mig? Hur kunde jag acceptera allt han sa om min familj och mina vänner? Svaret har jag hittat i kunskapen och förståelsen om våld och dess mekanismer. Men svaret fanns också i skräcken och överlevnadsinstinkten. Det är ytterst en form av motstånd att försöka parera en människas humör och tankar som hela tiden söker nya vägar att bryta ned dig. 

Att sätta ord på något sånt här är som att gräva upp något hemsökt. Det ger liv åt gamla spöken som fortfarande jagar mig och stirrar på mig från hörnen. Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin glömma vissa av de saker som den person jag då älskade mest sa till mig under vårt förhållande, och jag delar dem för att kanske just du som läser det här behöver se att du inte är ensam i utsattheten. Vi är många.

“Du klarar ingenting själv du borde ha nån form av assistent, du är helt inkapabel till att göra något på egen hand. Jag tror att det är nåt fel på dig, du har någon form av sjukdom som gör att du är som du är. Du gråter så mycket och det förstör vår relation. Du har 30 sekunder på dig att träffa din familj. Svara inte din mamma när hon ringer. Dina föräldrar hjärntvättar dig, hur kan du lyssna på någon som har så fel om allting? Dina föräldrar vill inte ditt bästa, jag vet vad som är bäst för dig. Kan du lova att du också hoppar om jag skulle göra det? Du är en värdelös hora och du kan ingenting, jag borde göra slut med dig. Du är världens tråkigaste jävla människa. Du kanske inte är fin på pappret men du är fin för mig. Du ställer aldrig upp för mig, trots allt jag gör för dig. Nu har jag blockat alla mina vänner på Snapchat, så nu är det din tur. Om du älskar mig alltså.”

Den flicka som jag begravde i juni när jag var 16 har mer och mer börjat titta fram igen. Jag ber henne om förlåtelse och förklarar vad det var som gjorde att jag behövde gömma henne så djupt att hon nästan aldrig igen hittade tillbaka. Allt jag “gick med på” i hans våld var för att skydda henne på alla sätt som gick. 

Skulden är aldrig vår. Det är endast förövarens.