En fiktiv berättelse som skulle kunna vara sann- i fyra delar.

Del 1 FLY

Lo står i hallen och ser hur mamma lägger ned saker snabbt i väskan. Lillebror sitter på mattan framför henne och leker med leksaksbilen han fått i julklapp. En röd brandbil med stege som kan hissas uppåt. Lillebror ljudar brummande när han för bilen fram & tillbaka.
-    Nu ska vi snart åka, säger mamma när hon stannat upp i packandet. 
Hon tittar på barnen som hon nyss hämtat från skolan och förskolan. De är ovetandes var de ska, vad som ska hända. Precis som jag egentligen, reflekterar hon. Snabbt försöker hon tänka klart och komma ihåg vad som var viktigt att hon fick med sig.. Id-kort, bankkort.. inga telefoner eller nån annan teknik.. Det kan spåras, sa de. Hon vet inte hur men hon behöver göra som de bestämt. Snart blir de upphämtade. Väskorna är nu packade. Hennes med kläder och ett fotoalbum från hennes egen barndom. Barnens väska med favoritleksakerna, en snutte och kläder. Några extra vinterstövlar. Hur får man med sig ett liv i en väska? Hon vet inte. Det hon vet är att det behöver ske snabbt, innan barnens pappa kommer hem. Innan han förstått att det är nu det sker. Det är nu hon och barnen lämnar allt. Tvingas lämna allt. Hon tittar på Lo och lillebror där de står i hallen. Hennes fina fantastiska barn. Som sett och hört alldeles för mycket. Som tvingas bära hemligheter som inget barn ska behöva bära. Hon går fram och sätter sig på knä framför Lo.
-    Det kommer bli bra, gumman. Hon smeker henne över kinden. Fina Lo. 
Hon vänder sig om snabbt, torkar bort en egen tår i ögonvrån samtidigt som hon lyfter upp lillebror. Han håller handen hårt om bilen. 
-    Vi ska åka iväg nu, jag har packat väskorna. Så, nu får vi vinka hejdå hemma, hejdå.
Hon ler och vinkar demonstrativt mot de olika rummen i lägenheten. Lillebror tittar på henne och börjar sen vinka han också.
-    Dådå, säger han vinkandes och ler.
Hon böjer sig ned & tar sin väska och ber Lo bära barnens väska.
-    Mamma, kommer vi inte komma tillbaka hem? Lo ställer frågan till mamma. Frågan som inte har något svar.
-    Kommer vi inte träffa pappa mer? Lo tittar på sin mamma med stora frågande ögon.
-    Jag vet inte gumman, jag vet inte. Pappa mår inte så bra just nu, han behöver hjälp. Och vi behöver få komma härifrån, tänker hon men säger inte högt. 
Hon öppnar ytterdörren och de går ut. Hon låser och de tar hissen ned. En helt vanlig mamma, med två helt vanliga barn. Utifrån syns inget. Med två väskor innehållandes olika pusselbitar i livet går de ut ur huset och fram till bilen som väntar. Den ska ta henne och barnen till trygghet. Just nu är hon livrädd.

Del 2 FRAMME

- Hej, välkomna. Behöver ni hjälp att bära?

Den vänliga kvinnan i dörröppningen som tar emot dem verkar vara i hennes egen ålder. En snabb tanke far genom huvudet om hon gjort rätt val. Lika fort passerar tanken och hon bär lillebror ur bilen och tar Los hand. Chauffören har ställt av deras två väskor innanför dörren, säger snabbt hejdå och åker iväg.

- Hej, tack nej det behövs inte. Vi har inte så mycket med oss. Hon känner att hon borde haft med sig mer saker såklart.

Kvinnan på boendet ler medan de passerar henne in i huset.

- Det är ingen fara, vi hjälper er med det ni behöver. Är ni hungriga?

Lo drar mamma i jackan.

- Mamma, jag är hungrig, vi har inte ätit mellis.

Kvinnan på boendet sätter sig ned, hukat framför Lo.

- Hej, det måste vara du som är Lo. Jag heter Tanja och jobbar här. Det är mig ni kommer träffa mycket framåt. Kom ska ni få komma in i lägenheten där ni ska bo så kan vi ordna lite mellis.

Det ansluter en till kvinna. Innan familjen hinner fundera presenterar sig även hon- Sylvia, och hon är också personal och en av familjens kontaktpersoner. Hon berättar att både hon och Tanja är kuratorer. 

- Mitt jobb är att prata med och lyssna på människor som behöver hjälp och stöd på olika sätt.

Hon berättar att hon brukar träffa både vuxna och barn. Lo tittar på Tanja och Sylvia. De ser snälla ut. Lo vet att de har en kurator på hennes skola, för hon har pratat med henne några gånger. 

De går allihop genom husets olika passager, de möter andra kvinnor och barn som hejar på vägen och tittar nyfiket på den nya familjen. De tar hiss till våning 3 där de alla går ut och går fram till en dörr som Tanja låser upp. 

- Varsågoda, här ska ni bo. Hon visar in familjen som kliver på och Tanja och Sylvia går efter.

Det kommer in i en hall som leder in i ett stort rum. Där finns en färdigbäddad bred våningssäng längs med ena väggen. Det är en stege mellan över- och underslafen och lillebror börjar genast klättra upp & ned. 

- Mamma! Han ropar glatt när han ser två gosedjur liggandes på sängen. 

- Vad fina, säger mamma och ler mot lillebror. 

På andra sidan rummet längs med väggen finns ett kök. Ett litet bord med stolar är också placerade vid ett fönster och bredvid i hörnet står en grå fåtölj. Lo står tätt vid mamma helt tyst. Sylvia öppnar kylen och tar fram lite bröd, smör och saft. Tanja tar fram smörkniv och glas. De ställer allt på bordet och Tanja drar ut stolarna. 

- Kom, sätt er så kan vi prata lite grann medan ni äter. Hon är så lugn, tänker Lo.

Lo tittar på mamma som nickar och de går och tar varsin stol och sätter sig vid bordet.

Mamma smörar en macka och häller upp saft i glasen.

- Kom och ta lite mellis, säger mamma till lillebror. 

Men lillebror vill leka med gosedjuren i sängen så hon låter honom hållas.

Tanja och Sylvia berättar om boendet de kommit till, att flera mammor och barn bor där som har varit med om liknande saker som mamma, lillebror och Lo. De berättar att det finns larm och visar hur de fungerar. De berättar att personalen alltid nås på ett visst nummer och att det nästan alltid finns personal på plats. De visar bilder på vilka som arbetar där, olika roller som de har och berättar att det ibland även kommer volontärer. Undra vad en volontär är, tänker Lo medan hon tar en tugga av smörgåsen. Tanja och Sylvia förklarar att man inte får berätta för någon att man bor här och heller inte vilka andra som bor här. Att familjen kan känna sig trygga och att alla kommer få träffa Tanja eller Sylvia i egna samtal framåt. Lo blir lite nervös. Kommer de fråga en massa om pappa? Sylvia verkar förstå vad hon känner för hon vänder sig mot Lo och säger lugnande: 

- Vi kommer berätta lite om hur det funkar här och prata lite om det som du vill och funderar över. Du kommer inte behöva säga nåt du inte vill. Vi kan spela spel och måla, ja, lite olika saker beroende på vad du gillar. Vad gillar du att göra?

Lo svarar snabbt, hon vet vad hon tycker om.

- Jag gillar att rita hästar. Och pärla armband. Hon visar sin arm som har flera pärlade armband i olika färger.

- Vad kul! säger Sylvia. Jag med!

Sylvia drar upp sin tröjärm och visar flera hemmagjorda armband hon också. Hon ler. Lo tittar på mamma. Mamma ler hon också. Det känns okej för Lo nu. Just nu. Fast hon inte förstår allt. Fast hon vet att mamma gråtit hemma. Fast hon inte vet vad som kommer hända nu med henne och lillebror. Bästa kompisen Klara, kommer de aldrig ses mer? Vad kommer hända med mamma? Med pappa? Lo äter upp sin smörgås och går till lillebror och bjuds in i leken med gosedjuren. Mamma sitter kvar och pratar med Sylvia och Tanja. Efter en stund säger kuratorerna hejdå. Familjen har fått kort info om boendet, larm, speciella regler som finns. Det är för att det ska kännas tryggt och säkert, meddelade Tanja. Fast Lo inte riktigt förstår så känns det okej. Fastän hon saknar hemma. 

Mamma tittar på sina lekande barn. Herregud, tänker hon. Hur ska det bli? Hon sätter sig i den grå fåtöljen. Håller i lappen hon fått där det står när hon har samtal med Tanja och när barnen ska träffa Sylvia. Hennes blick hamnar vid fönsterbänken. Där är en liten vit ram med ett kort i placerad. På kortet står med ljusblå text Du är värdefull. Hon sjunker ned lite i fåtöljen, tar en lång inandning som sedan flyter ut i en djup suck. Vad kommer hända nu?

Del 3 SKYDD & STÖD

Lo sitter i ett rum med Sylvia. I ett annat samtalsrum sitter mamma och pratar med Tanja. Lo vet att hon kan säga till att hon vill gå dit om hon inte vill vara kvar i rummet med Sylvia. Lillebror är med Elisabeth. Hon har berättat att hon är boendestödjare. Det är någon som gör lite allt möjligt i boendet har Lo förstått. Elisabeth är supersnäll, hon gillar att baka och Lo får alltid vara med om hon vill. Även de andra barnen. Lillebror och Elisabeth är i lekrummet nu. Lillebror har säkert klätt ut sig till spindelmannen, tänker Lo. 
-    Vilken färg tänker du att den där känslan som du pratade om har, frågar Sylvia och Lo kommer tillbaka i tanken. 
De håller just nu på och pratar om olika känslor och bordet är fyllt av papper och vattenfärger där de sitter. Lo tar penseln och doppar den i plastglaset med vatten i. Det skvätter lite när hon sen gnuggar runt penseln flera varv i den rosa färgen. Hon drar sedan penseln runt människofiguren hon har på pappret. Lo tänker att den rosa färgen är känslan hon har med bästa kompisen Klara. Och den liksom finns runt hela henne när de träffas. 
-    Det ser ut att vara en härlig känsla när du är med Klara, säger Sylvia & Lo nickar.
I figurens mage är en svart färg målad. Men också grön. Svart är när pappa är så där arg, när Lo och lillebror skräms av honom. När han är sådär arg på mamma. När han skriker åt Lo. Lo har sett när pappa slagit mamma en gång. Då skrek Lo. Den gröna färgen är när pappa är glad. Då gillar han att vara ute och titta på när Lo cyklar. Det saknar Lo. Undrar om mamma också målar?
Hon sitter i den mjuka fåtöljen och tittar på ljuset som brinner framför henne på det lilla träbordet. Kurator Tanja sitter mittemot henne och lyssnar på det hon berättar. Hon vet att Lo och lillebror är trygga nu, med Sylvia och Elisabeth. De har alla fått möjlighet att bli lyssnade på, att berätta om det de varit med om. Hon känner förtroende för personalen på boendet, de har hjälpt familjen på massa sätt. Köpt mat, hjälpt till med läxor, ordnat kläder.. Hon fick inte med så mycket som hon hade tänkt. 
-    På tisdag kommer Johanna, din socialsekreterare hit. Är det något speciellt du tänker att vi tillsammans behöver prata om då?
Hon funderar. Så mycket hon undrar. Kommer de kunna gå ut snart? Kommer de kunna bo kvar i stan? När kan Lo och lillebror gå tillbaka till skola och förskolan? Kommer de kunna det?
-    Jag vet inte, jag kanske måste få tag i min chef igen? Jobbet.. och Försäkringskassan..
-    Vi kan hjälpas åt med det, svarar Tanja. Att kontakta de som du behöver just nu. Johanna har läst den rapport jag skickat henne om vad vi pratat om här och hon har kanske fler frågor till dig på tisdag när hon kommer. Vi hjälps åt.
Tanja är alltid så lugn, det känns tryggt med att Tanja stöttar henne i alla kontakter och allt som måste ske. 
-    Barnens handläggare Marie kommer också med och hon vill träffa barnen då. Vi hjälps åt med barnpass när du har samtal. Känns det okej?
Hon nickar. 
Tanja tittar på mamman som sitter framför henne. Som så många andra kvinnor hon träffat, har hon varit tvungen att lämna allt. En kvinna som inte längre har något nätverk och som är fast i skulder för lån som hon inte tecknat själv. Som levt i stress och våld. Våld som inte anmälts och när det anmälts är det svårt att ta på. Barn som tagit alltför stort ansvar i en familj där alla bär på samma hemlighet. Barn som önskar att alla ska vara sams. Barn med en arg pappa och en rädd mamma. Där samhället inte alltid ser våld för våld utan kräver konkreta bevis. Bevis i form av fysiska skador och människor runtom som sett. Tanja vet att våld är mycket mer än så. Ibland finns det digitala spår, ibland inte. Ibland är många skrämda till tystnad, ibland vågar någon öppna upp. Blåmärken läker, men själen läker inte lika lätt. Psykiskt våld lämnar inte blåmärken! Inte heller kontrollerande våld eller ekonomiskt våld…så mycket våld som inte ger blåmärken. Finns det inte då? Samhällets ansvar.. Eftervåldet, samhället som så många gånger är en del av det. 
Att möta kvinnorna och barnen och finnas för dem, att inge förtroende och skapa allians. Det är viktigt för Tanja. Hon vet att det är vägen att gå. Det kräver tid. Ibland finns den tiden, ibland inte.

Del 4 FRI

Hon tittar på lillebror och Lo som hoppar i snön på utegården. Luften är torr och tunna, nästan osynliga flingor yr. Barnen stannar upp och de skrattar båda två när Lo drar ned mössan över ögonen på lillebror. Han drar snabbt upp den och leendet värmer hela hennes mammahjärta. De är det viktigaste för henne, har alltid varit. Hon har börjat tro på sig själv igen. Hon vet att hon är en bra förälder, hon vill det bästa för sina barn. Hon är inte en värdelös mamma. Fastän han sa det. Hon vet att det inte är hennes fel, allt som hänt. Det är inte hennes fel när någon slår henne. Fastän han sa det. Hon vet att hon inte är psykiskt sjuk. Att utredningar inte visar någon diagnos. Fastän han övertalade henne. 
Nu har andra lyssnat. Och de tror på henne. Fastän han sa att det aldrig skulle vara någon som skulle göra det. Hon har fått hjälp att se hur hon tryckts ned, tryckts ihop, börjat tvivla på sig själv. På grund av honom. Hur vänner och familj zoomats ut för henne. Inte från början, men sen. ”Ska du gå iväg nu? Jag trodde jag var viktig för dig. Dina så kallade vänner är ju verkligen helt sjuka, hur kan du ens umgås med dem?”

Hon har fått hjälp att förstå hur stress och rädsla påverkat henne under lång tid. ”Kommer du inte ihåg vad du själv säger? Du bestämde ju det när vi pratade igår! Älskling, du verkar inte helt frisk.” Men hon har också lärt sig att det finns hopp. Hon och barnen blir trodda. De får stöd och hjälp att prata om våldet. För nu vet hon att våld är så mycket mer än slag. Det traumatiska bandet. Hon vet nu att det finns så mycket som gör det svårt att lämna. Och hon som gett sig själv så mycket skuld för att hon inte lämnade tidigare. Nu kan hon förstå varför. 
-    Bilen är här nu, känner ni er klara?
Det är Tanja som frågar. Hon och Sylvia har öppnat dörren till utegården och barnen tittar upp från snön när de ser dem. 
-    Jag tror det.
Hon är nervös men vet att hon inte längre är ensam.
-    Kom nu! ropar hon till Lo och lillebror. De springer mot Sylvia och Tanja där de håller upp dörren.
-    Stopp, stopp, säger Sylvia glatt. Stampa av er ordentligt innan ni går in. Vi kan inte ha ett snöberg här inne.
Barnen stampar med kängorna på marken utanför och går sen in.
Hon andas in den krispigt kalla luften. Släpper ut den så det bildas rök i kylan. 
-    Kom nu, bilen väntar. 
Tanja står kvar i dörröppningen. Hon pratar avslappnat och vänligt. Som alltid, det känns lugnande, tänker hon.
Så går hon in. För att ta pusselbitarna och åka vidare. Hon och barnen. Till en egen lägenhet, ett eget hem. Där de kan vara som en vanlig familj. Men med skyddade uppgifter. Hon kommer ha kvar Tanja lite till. Och sen Lisen, som jobbar på socialtjänsten med våld. Barnen kommer kunna gå i skola och förskola. Det blir bra, tänker hon. Det kommer bli bra.