Mäns våld mot kvinnor en brännhet fråga

Mäns våld mot kvinnor har ökat under pandemin, i Sverige och övriga världen. Såväl våldet mot kvinnor och hur vi ska organisera den välfärd som ska hjälpa de utsatta måste nu ta plats i debatten och bli en brännhet valfråga inför valet 2022

De senaste veckorna har minst fem kvinnor mördats av män, i de flesta fallen män som kvinnorna haft en relation med. Minst 15 barn har mist sin mamma. Morden skapade med rätta en av de mest intensiva debatter vi skådat i Sverige om rättsväsendets oförmåga att hantera en av samtidens mest dödliga kriminalitet, mäns våld mot kvinnor. Raseriet hos allmänheten går inte att ta miste på och politiker från alla riksdagspartier deltog i ett krismöte sammankallat av inrikesminister Mikael Damberg, justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Märta Stenevi.

Mäns våld mot kvinnor måste både diskuteras i media och bekämpas i samhället i mycket större omfattning än tidigare, det verkar de flesta vara överens om. Målsättningen för regeringen är enligt egen utsago att både gängkriminaliteten och mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Både ambitionerna och förväntningarna är höga på ledarskap, lagstiftning och resurser. I bästa fall kan uppmärksamheten i de bredare folklagren bidra till politisk kraftsamling istället för att kraften i frågan upphör när medias uppmärksamhet riktas någon annanstans. Ingen politiker i Sverige kan dock med gott samvete säga att våldet kom som en total överraskning. Debatten har pågått länge.

"Mäns våld mot kvinnor ingick inte i den svenska självbilden och blev därmed inte heller det offentliga samhällets ansvar."

När välfärdssamhället först byggdes så utgick det från mannen som norm. Mäns våld mot kvinnor ingick inte i den svenska självbilden och blev därmed inte heller det offentliga samhällets ansvar. I stället fick kvinnorörelsen från 1970-talet bygga upp ett parallellt, ideellt välfärdssystem för att stötta och skydda kvinnor och barn – det som blev och fortfarande är kvinnojourernas verksamhet. Kvinnojourerna utökades under 90-talet med tjejjourer och sedan ungdomsjourer. Värdegrunden vilar på principen att vi står på kvinnors och barns sida i ett samhälle som nedvärderar kvinnors liv.

På senare år har en ytterligare princip blivit avgörande, principen om icke-vinst i välfärden. Det som vi valt att kalla samhällsvinst. Ideella organisationers bidrag till välfärdssamhället är väl dokumenterat. Ansträngningarna att definiera särarten på vår verksamhet pågår ständigt. Jourrörelsen är del av ett levande civilsamhälle. Det finns dock en väsentlig skillnad på jourrörelsens arbete och övriga civilsamhället. Ingen enskild aktör är så stor, och har utfört en så stor andel av alla insatser inom ett politikområde som just jourerna. Detta flera decennier långa arbete har på sistone alltmer utmanats och försvagats av en kommersialisering av välfärden, som bland annat lett till att kommuner väljer att ge vinstdrivande företag ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn.

"Tyvärr är det inte offentliga verksamheter i kommunal eller regional regi som börjat ta sitt lagstadgade ansvar."

2013 bedrevs 70 procent av alla skyddade boenden av ideella föreningar. 2019 var siffran nere i 49 procent. Tyvärr är det inte offentliga verksamheter i kommunal eller regional regi som börjat ta sitt lagstadgade ansvar. Istället är det privata, vinstdrivande företag som vinner upphandlingar i kommunerna. Vi måste fråga oss vad det betyder för helheten, för den sammanhållna vård- och stödkedja som alla efterlyser. Vad betyder det för stödet och skyddet till våldsutsatta kvinnor och barn, för arbetet med att förebygga våldet och inte minst – vad betyder det för den politiska rösten som har drivit fram en av världens mest progressiva lagstiftningar för kvinnofrid?

En kartläggning i Dagens Nyheter visar att våldet i relationer har ökat i var tredje svensk kommun under pandemin. Det är ett jättelikt samhällsproblem som angår oss alla och som kostar skattebetalarna miljarder kronor varje år inom socialtjänst, rättsväsende och sjukvård. Ändå ser vi inte en enda socialchef, inte en enda upphandlingsjurist, inte en enda VD på ett stort vård- och omsorgsföretag skrika ut sin frustration över att kvinnor mördas och kränks. Hur är det möjligt? Var är alla vinstdrivande företag i debatten när kvinnor och barns liv står på spel? Var är ansvariga tjänstemän i den livsviktiga politiska debatten som ett demokratiskt samhälle kräver?

Coronapandemin har gett Sverige ett gyllene tillfälle att reflektera över vad ett välfärdssamhälle egentligen bör vara. Vill vi att vården och omsorgen även i framtiden ska präglas av fragmentisering där det offentliga systemets och vinstdrivande företags brister täcks upp av ideella organisationer. Medierna och samhällsdebatten samspelar och hanterar ofta endast ett perspektiv i taget. Politikens uppdrag i en demokrati är att hantera flera. Om politiken ska kunna möta relevanta samhällsutmaningar så måste den vara något annat än likes på sociala medier. Att vara arg på internet ger förmodligen klick i det nya medielandskapet. Gör det politiken relevant? Kanske för stunden. Det gör att människor engagerar sig, känner igen sig och i bästa fall känner empati med den utsatta. Det långsiktiga politiska hantverket som den större och mer samhällsviktiga bilden dessa övergrepp kräver får dock inte utebli. Socialtjänsten är en grundläggande del av välfärden. Omdaningen av denna kommer förmodligen inte generera varken klick, tweets eller applåder. Men den är nödvändig och akut.

Olga Persson, ordförande Unizon
Rebecka Andersson, generalsekreterare Unizon

Debatt i Folkhemmet Opinion 28 april 2021.